Mamma

Jag ganska allergisk mot hela det här att glorifiera föräldraskapet. Klart man älskar sina ungar, det fattar väl vem som helst. Jag behöver inte skriva mil efter mil om hur UUUUUUUUUNDERBART livet med barn är. För det är det inte alltid. Jag vågar tom sträcka mig så långt så att jag kan säga att det ibland är riktigt skönt att vara ensam hemma. Att jag ibland har lust att skrika på Alva när hon kommer och är töööööörstig mitt i natten. Att jag ibland höjer rösten åt dem i onödan. Det är inte för att jag inte tycker om dem. Ibland är man bara människa. Däremot tyckte jag att nedanstående text sammanfattar det hela perfekt: