Bekännelse

Jag har sedan en tid tillbaka dragit ner på godis och gigantiska portioner mat och börjat gå långpromenader några gånger i veckan. (Sådär, då var det sagt......) Har inte vågat berätta det innan ifall jag skulle vara min vana trogen och visa mig ha skitdålig karaktär. Inte så kul om man skrivit dessa rader och dagen efter sitter och svullar i sig en 300 grams Marabou.
Men till min stora förvåning går det ganska bra. Numera känner jag mig sugen på att ut och gå, trodde jag aldrig skulle hända! Hade redan från början bestämt mig för att det inte skulle vara nån regelrätt bantning, mera en minskning av matintaget och ökning av motionen. Fan, jag har ju pinsamt dålig kondis och magen är lite väl sladdrig. Vikten håller sig iaf stadig än så länge, eller ja... jag har gått upp 0,5 kg på en månad. Men det kommer väl, annars får jag väl ta till mer drastiska åtgärder, som att banta på riktigt -hemska tanke :-(

Igår var det livat kan ni tro! Elin skrek som en stucken gris och när jag kom för att se vad som hänt kunde jag inte hålla mig för skratt. Alva hade bitit Elin i skinkan!!! Ett rejält bitmärke och krokodiltårar.

När vi la oss igår kväll sa Elin att hon minsann inte tänkte gå till dagis idag. "-Du får ringa till fröken och säga att jag inte vill komma i morgon." Jaha, det var ju bara att ringa och så var vi hemma. Vi satte en hisklig fart i morse och hade städat (snarare plockat undan och dammsugit) hela huset när klockan var 10. Dé ni! Vi kände oss så duktiga så vi unnade oss lunch på McDonalds. (Återigen, jag BANTAR inte, bara äter mindre. I stället för två hamburgare, åt jag bara en.)